Det Statliga Verket och Euro Vision Contest Del 6:6

DEL 6:6

Men, var Det Statliga Verket så bra egentligen, undrade några. Var det så överlägset alla konkurrenter som vid det här laget bara nosat på Marknaden, genast dragit sig tillbaka för att de insett Det Statliga Verkets förträfflighet? Eller var det så att de konkurrenterna i väst retirerade då de kände en obehaglig lukt sprida sig från Det Statliga Verkets förråd och ut i det fria. Vilket oundvikligen förde tankarna till att Marknaden var besmittad av Det Statliga Verkets lite dåliga andedräkt.
Var Marknaden inte riktigt fri?
Jag tänkte att jag nog hade svaret på denna gåta. Men samtidigt var jag övertygad om att det gick att ändra på. I grunden borde ju Marknaden rätta sig in efter en fri modell, om bara de första konkurrenterna kunde beträda dess mark. Då – tänkte jag – skulle Marknaden äntligen bli fri. Och eftersom ingen av de andra tjänstemännen hade för avsikt att desertera och skapa egna arméer som kämpade för en riktig befrielse, bestämde jag mig för att ta mitt eget ansvar och så ett frö till den fria Marknaden.

Nu gott folk, kände jag tiden var mogen. Det hade gått fem år sedan jag tagit anställning vid Det Statliga Verket. Det ödesdigra ögonblicket var nära förestående. Precis som det nya millenniet. Dessvärre hade det nya Produktions-, Teknik-, Rationaliserings- och Framtidsprojektet inte riktigt framskridigt enligt Generaldirektörens planer. Och Bilhandlaren, Tevekändisen och de tre Medlemmarna satt säkert och funderade över nästa genialiska idé som skulle rädda Det Statliga Verket, ännu en gång, från dess undergång. Och säkerligen lyckades de kläcka ännu en intelligent idé som skulle hålla skeppet flytande, i år framöver. Jag vet inte, för jag var inte där.
När vi trädde in i det nya millenniet visste jag att det var dags. Jag skulle lära mig att flyga. Jag testade och testade mina vingar och en dag kändes det som det var dags för en första flygtur.

Jag klev högtidligt in på den kvinnliga Flygchefens kontor. Den kvinnliga Flygchefen satt sedvanligt bakom traven av grå pappersmassa och grävde efter någon missad kalkyl, som låg under berget av kalkyler av kostnader och intäkter för Verkstan vid Det Statliga Verkets Affärsverksamhet som tog hand om Flygplanen. Det märktes att hon ville allt annat än att avbryta sin skattjakt i den gråfärgade pappershögen och ta ett snack med en av tjänstemännen – mig. Men givetvis lyckades jag fånga hennes uppmärksamhet. Den kvinnliga Flygchefen var van vid att säga ”ja”.
- Jag har kommit hit för att säga upp mig, sa jag.
Flygchefen stirrade oförstående på mig. Det måste vara ett skämt, såg det ut som hon tänkte. Ingen säger upp sig från Det Statliga Verket. Det Statliga Verket är en trygg anställning och ett bra sätt att slippa ta ansvar. Det enda man behöver lära sig är att spela efter spelets regler, som exempelvis att säga ”ja”.
- Jaha, sa den kvinnliga Flygchefen slutligen. Uppenbarligen kunde hon inte låta bli att inleda med ett ”ja” i alla fall...
- Och jag vill även meddela, eftersom det är min skyldighet, att jag kommer att arbeta med konkurrerande verksamhet.
- Jaha, upprepade den kvinnliga Flygchefen apatiskt och återgick till sina kalkyler. Och det var den sista gången jag såg den kvinnliga Flygchefen, så jag har ingen aning om vad hon gör idag. Kanske ligger hon fortfarande begravd under samma pappershög.