Det Statliga Verket och Euro Vision Contest

En satir om företagandet i Sverige och bland molnen skriven av en Relevant entreprenör, debattör och konnässör av statliga verk. Seglar i motvind i kampen mot våra statliga monopol, i väntan på att vindarna äntligen ska vända...
Vill härmed inbjuda till en resa in i Det Statliga Verkets - en helt ordinär statlig myndighet i dagens Sverige - förunderliga värld med alla dess underliga figurer. Följ med på Det Statliga Verkets resa in i den moderna teknikeran, dess ihärdiga kamp mot de farliga konkurrenterna och den hjärtevärmande sammanhållningen i Det Statliga Verkets exklusiva golfklubb. Se Det Statliga Verket övervinna marknadens alla luriga hinder för att slutligen få äran att representera Sverige i Euro Vision Contest.

Håll i hatten - för nu börjar det blåsa från väst!

Det är nu tolv år sedan jag tog anställning vid Det Statliga Verket...
Jag var ung och oförstörd, entusiastisk. Såg på hela världen – innefattande Det Statliga Verket och dess verk – med naiva och blida ögon. Det fanns en optimism och vilja att förändra. Det fanns en öppenhet i mitt sinne, en öppenhet att omfamna världen och Det Statliga Verket. Ibland trodde jag till och med på Statens verk.
Men först måste jag berätta hur det hela började... Det Statliga Verkets historia...

Korridorerna var färgade i omväxlande gult och orange, mellan färgerna några rader av vit vägg där man bemödat sig att måla över det sjuttiotalsprickiga mönstret, vars relief lyste igenom om man granskade det riktigt noga.
Året var 1992 och förändringarnas vindar blåste även genom Det Statliga Verkets korridorer. Marknaden. Vi ska möta marknaden, sas det i Det Statliga Verkets korridorer. Den nye Generaldirektören hade beordrat det, det hade de små tjänstemännen fått höra av både chefen, chefens chef och dennes chef. Det förekom en osedvanlig aktivitet bland de små tjänstemännen. Tjänstemännen kände sig illa berörda av de nya vindarna som blåste likt obehagligt korsdrag genom Det Statliga Verkets korridorer. Den kyliga vindens drag fick dem att rysa och krypa in på sina rum och låsa dörrarna om sig. Vinden hade ju alltid blåst ganska jämnt och från samma riktning - från sydost. Nu hade vädergudarna börjat utmana tjänstemännens segel, farkostens flytförmåga och den slumrande fantasin. Vinden hade vridit och det blåste från väst. Tjänstemännens förmåga skulle sättas på prov. Och utmaningen kändes som ett ondskefullt test, som kunde avslöja brister i deras högaktningsvärda arbete. För det mesta upprepades arbetet varje dag, dagens arbete var en repris av gårdagen. Så hur skulle det nu gå om lågtrycket fördjupades, de byiga vindarna tilltog och började välta omkull allt de hade byggt upp, blåste bort alla prydliga pappershögar tjänstemännen hade travat upp? Vad skulle hända om alla – de där utanför Det Statliga Verkets portar - fick reda på att dagens prognos var en kopia av gårdagens prognos, att tjänstemännen inte behövde anstränga de små grå?... Deras arbete var precis som det svenska vädret – grått och trist, med korta stunder av uppehåll och en solglimt här och var. Det var lätt att i förväg lista ut vad dagens arbetsuppgifter skulle bära med sig...
Och nu skulle ett okänt - och därmed otäckt - nytt väsen styra deras arbete. Marknaden. Om Marknaden skulle råda, hur skulle då tjänstemännen fördela ansvaret, som tornade upp sig likt ett bläcksvart och kilometerhögt moln? Det var till och med – hade tjänstemännen yrkesmässigt bedömt – risk för att kraftiga regn- och åskskurar skulle drabba dem, helt utan förvarning. Och himlen som alltid hade lyst så klar, nåja - grådaskig... Än värre – ansvaret tedde sig som det största hot tjänstemännen kunnat föreställa sig. Hur skulle de anpassa sig till de nya villkoren, som hängde där som orosmoln på tjänstemännens i övrigt så enformiga grårandiga himmel?

Den fete, nytillsatte Generaldirektören satt och skruvade på sig på direktörsstolen som han precis hade intagit, under den stora tavlan målad av den store konstnären. Han skulle komplettera denna ovärderliga tavla, det stora konstverket. Han skulle komplettera den med ett nytt drag med sin egen konstnärspensel, ett nytt verk – ett politiskt mästerverk. Han kände sig som en påfågel som strax skulle få veckla ut och visa upp sin färgrika fjäderskrud för de andra politikerna. Han drömde om att överglänsa dem lite. Det skulle komma helt oväntat från den fete generaldirektörens nya placeringsort i småstaden. Han skulle slå dem lite grann på fingrarna och visa att det minsann gick att uträtta något även i en småstad - på Det Statliga Verket.
Den fete Generaldirektören var i själva verket en gladlynt och sympatisk person som hade vandrat den långa politiska banan fram till sitt första riktigt fina uppdrag som Det Statliga Verkets överhuvud. Tack vare de nya vindarna som hade börjat blåsa från en annan riktning hade han liksom blivit övertalig i det borgerliga partiets högborg och satt nu och gnuggade sig mot direktörsstolen på Det Statliga Verket, i småstaden som låg nära hans egna hemtrakter. Den fete Generaldirektören odlade även en djup tillgivenhet till natur och kultur och skulle således känna att han uträttade något allmännyttigt som dessutom gav honom utlopp för kärleken till naturen, en oskattbar personlig tillfredsställelse, särkilt då han gick sina rundor på golfbanan.
Den fete Generaldirektören skulle låta förändringarnas vindar blåsa in i det lilla samhället innanför Det Statliga Verkets murar... Med honom själv som regent, i fullkomlig samstämmighet med de nya politiska vindarna som blåste från ett annat håll, från väst, och var lite friskt byiga. Jag ska skapa ett företag. Jag ska förvandla Det Statliga Verket till ett Företag. Den fete Generaldirektören småvisslade belåtet. Han, som aldrig hade drivit ett företag eller ens arbetat på ett företag, skulle nu visa att det gick om man var klyftig, uppfinningsrik och en trogen idealist och naturälskare.
Tjänstemännen skulle givetvis motsätta sig detta. Men, nej – det skulle inte stoppa den nye Generaldirektören. Han skulle, likt en härskande företagsdirektör, ta kommandot och utfärda nya order till de stillasittande trupperna, ta in några nya generaler som kunde det där med krigstaktik – Marknadens krig och spelregler – och sätta en helt ny prägel över Det Statliga Verket. Han skulle bli ihågkommen som den som store grundaren av Det Statliga Företaget.
Det första steget hade därför varit att annonsera efter några generaler med kunskap om Marknaden och locka dem att ta anställning vid Det Statliga Verket i den lilla småstaden. De två första kandidaterna var Bilhandlaren och Tevekändisen, som strax skulle inta plats på Det Statliga Verkets nya scen.

Bilhandlaren satt och gnuggade sina händer. Men denna gång hade hans glädje ingen koppling till en nysåld bil. Det var glädjen över att lämna bilindustrin bakom sig och istället få en ny fin titel som chef för en hel avdelning på Det Statliga Verket. Avdelningen hade fått det nya tjusiga namnet Affärsverksamhet. Och bilhandlaren hade fått det ärofyllda uppdraget och förtroendet att bli chef för Det Statliga Verkets nya Affärsverksamhet.
Det nya uppdraget skulle dock innebära att han måste avyttra sina vanor och mönster och bege sig till den lilla småstaden, för att Det Statliga Verket var placerat just där. En minimalistisk suck av missnöje for över Bilhandlarens krökta läppar. Men tänk vad fint att få bli chef för Det Statliga Verkets nya Affärsverksamhet, det överskuggade ju faktiskt allt annat i sammanhanget.
Han, Bilhandlaren, skulle få sällskap av den kände Tevekändisen. Det skulle bli spännande. Han hade aldrig träffat en sådan känd Tevekändis. Det kanske kunde skänka även Bilhandlaren en liten kändisstatus. Så tänkte Bilhandlaren på sin nya framtid som låg där och väntade – i rollen som chef för Det Statliga Verkets nya Affärsverksamhet.

En månad senare satt Generaldirektören, Bilhandlaren och Tevekändisen på en dyr restaurang med fin utsikt över den lilla småstadens stora naturskyddsområde. De hade slagit sina huvuden tätt ihop för att finna en lösning på det problem som hade uppstått. Frågan om vem som skulle ta ansvaret.
De var rörande överens. De måste förstärka sin grupp. De behövde skaffa en Konsult, som ska vägleda dem. De enades därför genast om att de måste hitta en lämplig kandidat till den nya ansvarsfulla posten som Konsult.

Nere på Det Statliga Verkets verkstadsgolv gick de små tjänstemännen med växande oro. Vad skulle nu hända när den nye Generaldirektören skaffat en liten stab som skulle styra Det Statliga Verket från Det Statliga Verkets topp? Med tre nya suspekta generaler – Bilhandlaren, Tevekändisen och Konsulten - som skulle lära ut riktig krigstaktik och tvinga ut tjänstemännen i riktiga strider. Strider om Marknaden. Vid det här laget blåste en rätt hård västlig vind genom Det Statliga Verkets korridorer, det var de små tjänstemännen tvungna att medge. Det var ett faktum, som de även fann riktigt obehagligt. På Det Statliga Verket rådde domedagsstämning.
Tjänstemännen hade samlats i Det Statliga Verkets stora sal och orons sorl spred sig som en löpeld genom salen, piskad och triggad av den byiga västanvinden, som blåste från fel håll tyckte tjänstemännen. Varför kunde inte vinden fortsätta att blåsa från sydost, precis som den gjort i alla år? Nu skulle de vara tvungna att börja arbeta och kanske även börja ta ansvar.
Under den gångna veckan hade några av de lite modigare tjänstemännen, som vittrat den oro och missnöje som spridits genom tjänstemännens led, införskaffat klätterutrustning och ställt in siktet på toppen. Det fanns en ypperlig chans att göra ett kuppförsök. Sakta men säkert klättrade de nu mot toppen för att inta den. Trodde de.
Mitt i denna uppståndelse och oro, deklamerade Generaldirektören att han beslutat att de nu skulle utnämna ytterligare tre nya generalposter. Tystnaden la sig över Det Statliga Verkets stora sal...
- Ärade och trogna tjänstemän, vi har nu utnämnt tre nya generalposter som ska leda det Det Statliga Verkets Verkstäder och Det Statliga Verkets Statliga verksamhet. De kommer att få lite hjälp av Konsulten. Bilhandlaren kommer också att stå vid deras sida.
Och så utnämnde Generaldirektören tre nya poster, de tre nya Medlemmarna i ledningen. De tre Medlemmarna ställde sig stolt vid Bilhandlarens, Tevekändisens och Konsultens sida. Och Det Statliga Verkets tjänstemän applåderade belåtet. Medlemmarna skulle representera tjänstemännens intressen och se till att ansvaret inte hängde där som ett svart orosmoln på tjänstemännens himmel. Alla kunde de nu andas ut...
Nu var det Bilhandlarens tur att säga några ord:
- Kära tjänstemän, det är nu även så att Marknaden inte alls är så farlig. Den är nämligen helt tom på fiender. Kriget om Marknaden kommer inte att bli blodigt, om ni möjligen befarat det. Vi kommer bara att marschera in på marknaden, helt utan motstånd. Faktum är att vi inte kommer att spilla en droppe blod eller energi när vi intar Marknaden.
Nu hördes ett stort jubel och en ännu större suck av lättnad for genom salen.
Men helt eniga hade tjänstemännen ändå inte varit. Det fanns tjänstemän som redan hade bestämt sig för att inte lyda order, de som var beredda att desertera, de som intuitivt kände på sig att det som låter för bra kan vara för bra för att vara sant. Det var visst något lurt med Generaldirektörens plan, trots det fina talet. Men ansvaret skulle ändå inte vila på dem, det var huvudsaken. Nu skulle de bara anpassa sig till de nya vindarna och göra om sina kalkyler så att även den nya verkligheten stämde med tjänstemännens prognoser.

Som tur var låg Marknaden där ute, helt tom och from. Det skulle dröja många år innan fienden kom för att inta en del av Marknaden och konkurrera om Det Statliga Verkets territorium. Under tiden skulle Det Statliga Verket bygga upp sina styrkor för att lätt kunna avvisa fienden, om fienden nu skulle våga anfalla.
Fienden skulle anfalla långt senare, och det skulle visa sig att den kom ur de egna leden.

fortsättning följer...