Det Statliga Verket och Euro Vision Contest Del 8:7

DEL 8:7

Det var en kall vinterdag och jag stod påpälsad utanför det ödsliga konferenscentret där gruppen ansvarig för de fyratusen instrumenten på de fyratusen vägarna vid Det Statliga Verket som tog hand om de fyratusen Vägarna samlats från alla landets regioner för att hålla sitt årliga möte.
Inne i konferenslokalen möttes jag av tio trötta män och en elfte kvinna. För även Det Statliga Verket som tog hand om de fyratusen Vägarna tillämpade samma koncept som Det Statliga Verket vid tillsättning av sina chefstjänster – det skulle alltid finnas en kvinna, gärna två, beroende av församlingens storlek. Och de tillsattes ofta i elfte timmen, vilket var synnerligen passande i det här fallet med top män och en elfte kvinna. Medlemmarna av denna lilla klubb satt och vred på sig och gäspade diskret. Någon frågade i pausen när dagen skulle vara slut så att de kunde inta den efterlängtade whiskyn.
När jag såg de spritsugna blickarna tog jag detta som en utmaning – nu skulle jag väcka den sömniga klubben och med de vackra färger jag hade burit med mig i portföljen, sprida lite glädje och inspiration i vintermörkret! Så jag drog igång min presentation och kulörerna radades upp på den stora skärmen. Försiktigt sneglade jag på den sömniga klubbens medlemmar, som – glädjande nog – visade några diskreta tecken på skärpt uppmärksamhet. Eller var det en kamp mot sömnsjukan?
I vilket fall som helst förärades jag viss uppmärksamhet från halva församlingen, som tycktes vara road av de färgprover jag kunde visa. Några helt nya verser på texten till vårt bidrag till Euro Vision Contest tycktes, även de, tilltala flera av dem. Problemet, inflikade någon, var att alla färger – det vill säga den grå och den gula, och numera även den blå - som levererades av Det Statliga Verket, inhandlades just från Det Statliga Verket. Så hade det alltid varit. Att vända uppochner på dessa rutiner skulle skapa förvirring. Det Statliga verket kunde leverera grått, gult och blått och det var precis det enda Det Statliga Verket som tog hand om de fyratusen Vägarna behövde.
Jag kände att det låg något hemlighetsfullt och mystiskt över de två statliga verken som tycktes kunna samsas så exceptionellt bra... Kanske var de inte enbart bekanta, utan rentav vänner? Troligen inte bundna av äktenskapslöften likt Det Statliga Verkets Statliga verksamhet och Det Statliga Verkets Affärsverksamhet som delade bädd på Det Statliga Verkets vindskontor. Ytterligare en sådan relation vore bigami, men man vet ju aldrig...
I takt med att tiden sniglade sig fram och den sömniga klubben längtade efter att bli befriade från mina färger, som uppenbarligen hotade att väcka dem ur deras vintervila, klarnade dock även detta faktum. Det fanns tydligen ett avtal om något så hemlighetsfullt som några okända färger som inte visades på Marknaden. En pakt...
Spänningen växte. Det här var riktigt intressant, tänkte jag upphetsat. Några medlemmar i sömniga klubben kvicknade till tillräckligt för att förklara att min närvaro, som visserligen var ett underhållande och uppiggande inslag, inte kunde leda till ett inköp av färger från någon överhuvudtaget. Den rätten, så att säga, ägdes av Det Statliga Verket. För Det Statliga Verket fick även någonting tillbaka.
- Var är virren? hörde jag någon viska. Och jag virade slutligen ihop mina papper, planscher och rörliga färgsprakande spektakel. Och då – när jag mötte den törstiges röda blick - slogs jag av insikten. Att jag inte hade insett det tidigare!
Det var den röda färgen! Den röda färgen som Det Statliga Verket hade kompletterat sin samling med, var inte en produkt av Golfklubbens fantasisprakande möten. Den röda färgen kom givetvis från – Det Statliga Verket som tog hand om de fyratusen Vägarna. Byteshandel existerar fortfarande, gott folk.
Medlemmarna av sömniga klubben tycktes inte medvetna om innebörden av detta fascinerande faktum, som kryddade – måste jag erkänna – hela min dag. Nej, vintern skulle för alltid bestå vid Det Statliga Verket som tog hand om de fyratusen Vägarna och medlemmarna i den sömniga klubben hade, redan första dagen på Det Statliga Verket som tog hand om de fyratusen Vägarna, drabbats av sömnsjuka – som likt pesten härjade innanför dess gigantiska murar.
En person såg dock förvånansvärt pigg ut – det var Dalmasen. Och jag såg helt plötsligt att han liknade en häst. Likheten var fullkomligt slående.
Men att han skulle vara en Trojansk häst, det hade gått mig helt förbi.